... ett "rötägg" i den ena - en "svan" på den andra...
Detta gör att det räcker att få fnatt och dessutom fatta, men i den nästaste sekund är allting borta... Du är här och jag med dig, allting kärt... jag nästan dyyyrkar dig?
Kvar bland lönnen, jag mig själv vill finna, men jag vill istället alltid bara försvinna.
Bakom blåstens virvlande virvlar vill jag alltid vill finnas, men tiden den "ebbar" någonstans
och till slut tar då dock denna också slut.
Bland vågornas speglande sken finns också ett mörker ändå där jag kan få gömma mig på men en kaja med sitt hoppfullaste läte ger mig svar på tal.
Men ur detta kommer DEToch ett stort MEN att nu både få kunna andas och med andan i behåll.
Det icke existensiella "..." som i likehetstecknet med "Harriet Marianne" under faggorna kan ingen fackla, mer än min make "Gert Vilhelm", som både kan de båda högt, utan att ens behöva sträcka efter denna eller ens röra denna... kommer också
ur denna "Harriet Marianne von Brömssen".
Den som tror att denna "..." endast står på fallet inom det utomexistensiella "..." skall då i själva verket få veta att den står på "von Brömssen", din "apa" och inte på "van".
"Rötägg" som "rötägg" under en hel "rötmånad" hur i all sin da'r hade du mått din j*vla "apa", som i själva verket rimmar på "gapa" för nog kan denna skrika, men väl dolt inombords.
Denna apa är som hoppets sken,
som allt det mesta exisistensiella väsen och autentisk och inte någon
falsk slingrande sådan utan helt rakt på sak ~ De allra flesta förstår
denna, men ändock de förgör denna.
The end of the day and still here, a poem by Harriet Marianne von Brömssen
