Känner mig låst och svårt att ta sig ur... bra att jag är ledig nu... så jag kan ta itu med detta då.
Relationen ger mig tyvärr om sanningen ska fram väldigt lite. Att ge och ta har blivit något sorts tvång. Vilken roll har jag? Ingen? Personlig assistent när det ska passa?
Jag trodde att jag kunde försöka en gång till, men tyvärr, jag känner mig besviken, men absolut inte bitter :)
Varför försöka? Bara av enkel vana?
Varför behöva lyssna på någon som inte lyssnar på mig?
Eller är jag bara deprimerad eller inte?
Varför kan jag bara inte vara helt normal?
