Drömmarnas Landskap

INLEDNING En het varm Junidag och den allra första Junidagen i just Juni! Maj hade passerat i passage med Juni, därav mitt namn Junis och Vendela, där venerna delade... Året var 1915, födde juh Elin Andersson och gift med Per då just, Jag som i J. Så kom mitt flicknamn till - Junis Vendela Andersson. Detta då runt orten Falkenberg, men inte i de centrala delarna, i ett enkelt ljust gul/vitt boende. Mina bröder

Jag var näst äldst i en skara av fyra bröder: en äldre broder Karl-Erik och tre yngre bröder Arne, Åke och Ingemar. Mina bröder hade i allafall ett drag gemensamt med mig och det var mörkret eller natten som lyste upp dagen, som om en Kameliadam. De var alla rödhåriga, precis som en natt om Påskafton och som lyste om dagen där jag själv smälte in som lite lättare ljushårig kring dessa tidiga åren, som mitt Junis i ett första möte med Juni, men som sedan mörknade som en kvällning inför natten. Där likheterna mötas, skola också olikheterna. Men som Junis var jag högt begåvad och jag hade kunnat läsa ännu mera vidare, men mina bröder gick på något vis oftare före, pågrund av dålig penning. Av mina bröder blev jag då kallad "Tuttan", men jag var aldrig bitter, men jag tryckte ihop min vilja och fick göra det bästa av det hela. Till slut valde jag det mest passande då och det blev att utbilda mig själv, såsom barnsköterska. TUTTAN

"Tuttan" hängde ändå med på något vis med åren, men höll sig ändå strikt inom familjen. Tuttan, som i Tutan Khamon och rösterna inom mig ekar fortfarande, när jag tänker på detta, även ibland som positiv mening, såsom när vi sprang över tuvorna och kände sandkornen fördelas under fötterna och i min iver försöka var först, men är jag intresserad av att vinna eller bara känslan att få stoppa foten i. Vill jag bada? Eller glädjen av att få se Kalles min eller när jag som "Tuttan" blir först. Eller känslan av just orden "Tuttan came on" eller "tuta och kör". Men det var ju jag, Arne, men framförallt Karl-Erik "Kalle" som jag hade starkast band till. Åke och Ingemar kom till senare och åldersskillnaden var en aning stor mellan oss tre och de två andra som slant efter då. Och lilla Åke kändes plötsligt i halsen på oss och vi tyckte nog att plötsligt här var "tuta och kör" något helt annat. Det kändes som en befrielse att få släppa Halland för Stockholm och att det var just mitt beslut, där mina bröder fanns kvar och prioterats i slutändan. Klart det fanns stunder och längtan av skratten , men samtidigt gråten: Varför? Inom mig ekade. Och "Tuttan" satt med gråten i halsen och det kväljde inom mig själv! Ett enda ord som smeknamn, men ändå med så många betydelser. Men en dag blev det bara Junis! Att bli 18 år

Åren omkring 1932-33 var rätt jobbiga på så vis att vi flyttade ned mot Halmstad. Vi hade nu fått det lite bättre ställt att vi nu kunde bosätta oss i en villa nära Östra Stranden. Mitt i all röra fyllde jag också 18 år och blev nu stora unga damen, samtidigt som vi även kunde unna oss en badstuga intill havet. Här blev jag då inte långvarig mer än något år och en känsla av boendeform infann sig aldrig hos mig, mer än som en enda trilling genom mina tågresor i ett enda utflyktsmål-resemål-tillhåll. 1934-37

Som en mogen kultiverad dam för att var runt mina 19-20 år åkte jag ensam upp till Stockholm för att utbilda mig inom yrket barnsköterska. Jag hade gått 7 år i folkskola och hann också med att läsa Engelska sista årskursen, då jag blev ca 14 år. Mina bröder "Kalle" och Arne fick ta realen, men inte jag... Jag var då hemma under dessa åren efter folkskolan och lärde mig då det mesta inom sömnad, virkning och stickning,fram tills dess att vi flyttade till Halmstad. Gamla svunna tider blev senare liksom blott, men ändå fanns det där, men till sist istället en trilling kring mina boenden Falkenberg-Göteborg-Stockholm. FLYGLARMET ~ HESA FREDRIK

Men min förändring eller mina förändringar kom med mina tågresor,som skulle göra att jag aldrig mera skulle skämmas, förneka eller vara bitter om just mina sämre förhållanden eller uppväxt. Min förståelse blev nu högre för just rikedom och fattigdom eller att ha det sämre och bättre ställt, efter att just fått uppleva denna helt fullt ut. Åtminstone förståelsen kring ibland i allafall varför man gör sina val. Annars var det en kurande känsla av spänning och frihet att äntligen få åka runt med tåg till Göteborg och inför att få besöka "Kalle" i Högsbohöjd och Arne i Mölndal, för att sedan åka vidare till Helsingborg där Åke bodde. Åke var en riktig sportfåne med ett enda ord i huvudet och det var "tennis, så man blev aldrig förvånad när Åke blev Idrottslärare. Jag får det som att låta att jag avskyr Åke, men det gör jag inte, men han var så otroligt vanlig och intetsägande att alla hans val var på något vis ändå så uppenbart självklara! Liksom Tja,Åke och Ingemar, jaaaa, du, dessa "rödbenor" var urtråkiga med dessa uppfällda kragar, bildligt talat, och detta evigt harklande. Den känslan infann sig aldrig inte alls på samma vis som när jag besökte "Kalle" och Arne i Göteborg. Men just känslan av att få ta tåget och friheten att kunna åka dessa långa sträckor genom Sverige var underbara, men samtidigt ibland mycket uttröttande, när jag inte orkade läsa mera, då lade jag undan boken. För att vila mitt huvud bakåt mot nackkudden och bara blunda. Att få gå på toaletten och göra bestyr för att fixa till sig till "bäst"( alltså inte vara bäst utan finklädd på dåtidens vardagliga språk)att sedan ta sig till matkupén för att slutligen återgå till tågkupén. En känsla for igenom mig varje gång, som när tågtutan tutade för att läggas in på perrongen, samtidigt som tutan kändes mörk och dyster; kunde den väcka både en sorg och något mörkt inom mig, såsom den dagen Greta Garbo klev av på perrongen mitt i ljusa dagen på Göteborgs Centralstation. Aldrig denna dag har denna tuta tyckas så oroväckande, som just denna dagen och denna tuta. Detta skulle jag nog då aldrig mer få uppleva mer igen, vilket jag också nog förstod med detsamma i samma ögonblick. Eller som en trillingskara: flyglarm-båtlarm-tågtuta. Dessa onda ting äro tre? Annars brukade just tutan föra bort mina tankar till "tuta på Tuttan" när mina bröder var sura, men ändå inte bittra, men att just jag fick uppleva känslan av att få möta natten i dagsljuset och även dagen i nattljuset, det kunde nog ingen ha anat just den dagen jag frilade min uppväxt blandat med blodsband.

TVILLINGARNA vs TRILLINGARNA

Att som den unga flickan bli den stora damen, som samtidigt i min kväljande andning i halsen känna att mina alla bröder ofta på något vis gick före mig togs bort när jag satt på tåget då jag kunde drömma mig bort. Och som ur en av Garbos rolltolkningar kändes det också som om att jag var en tvillingsjäl med Ingrid Bergman, men som på något vis blev tre med Greta. Alla dessa känslor så stora och det visste vi nog alla tre ändå på något vis. Men att även fått möta "Kameliadamen" på bioduken 1936 och Katarinahissen för att till sist få ett möte med Greta. Blev lite för mycket, men ändå överväldigande att vi var tre Kameliadamer kanske egentligen. Känslan av detta blev genast att jag drog en paraleller till min egen barndom av att få vara trilling med "Kalle" och Arne, där skratten och fnittren alltid fick magen att vända på sig, för att sedan möta "tvillingarna" Åke och Ingemar, som en ständig revy av tråkighetrna själva. Upprepande? Knepigt? Suckar jag för mig själv, så att skrattet mitt i förtreten där i min egen ensamhet blev frågande.

Mina år av revy med Ingrid Bergman

Under dessa åren mot slutet av 30-talet mot mitten av 40-talet till strax efter krigsslutet, var jag en barnflicka hos en aning finare familj Malmsjö på Djurgården. Jägarhyddan hette villan då och Ingrid Bergman bodde ganska nära denna kåk. Det var liksom varje dag "next door" och jämt och ständigt, precis som en grannflicka bredvid. Men det var ändå inte tröttsamt, trots detta eviga passerandet eller mycket ofta eller under mina tågresor. Detta var under åren i slutet av 30-talet. Väldigt ofta var Ingrid på något vis glad och uppmuntrande, men ändå en känsla av sorgsenhet inom henne,känslor som jag senare skulle kunna relatera till också Greta. Sedan fick jag aldrig mera se Ingrid, förrän igen istället få uppleva grannflickan "Ingrid" nu var Ingrid Bergman med hela världen.

Mina Gudars skymning

Under denna period och tidpunkt hos familjen Malmsjö kunde jag som barnflicka även utöva min utbildning som barnsköterska åt "barna Malmsjö", som de då kallades. Samtidigt behövde jag få ihop mina egna extra slantar, vilket jag gjorde genom att utnyttja mina möjligheter och fingerfärdigheter inom mitt fritidsområde sömnad. Därför kunde jag även eventuellt sy upp mina egna mönster för den som krävde detta. Det var framförallt till dåtidens kända personer, som jag kunde få ihop de pengar jag behövde. Allt detta för mitt egna försök till existens och överlevnad. Jag fick även förfrågan om att få utöva min kunskaper hos en ny familj i Brasilien, men jag avstod. Om det är något jag ångrar, så tror jag ändå inte detta i slutändan, även om det kändes än mer lockande... och det kan jag nog aldrig förneka att möjligheterna var lockande, men samtidigt mycket skrämmande också. Och den skrämmande tanken var den som liksom grep tag i och fångade mig. Den skrämmande känslan och även en rädsla kröp inom mig och det var också även denna känsla, som till sist avgjorde hur jag valde en annan väg. Detta val gjordes hastigt men ändå med viss beslutsamhet med en kombination av vetskapen om den information som jag fått rätt svart på vitt i min hand och det var den hemska 40 gradiga värmen med solen och en längtan att få jobba kvar hos familjen Malmsjö ett tag till, som fick mig att avstå helt. Att känna steget att få kliva upp på denna och samtidigt få kliva av tåget till slut. Jag kände en stor lättnad och befrielse när jag fick ta ett av mina största livsuppgörelser och tanken på att jag fick vara kvar hos familjen Malmsjö ett tag till. Och kanske eventuellt få se en skymt av grannflickan ännu en gång... men bara kanske.

Från ingenstans

Sedan gick det många år och jag hörde inte av familjen mera förrän året 1969, en tidig vårdag, då det ringde på dörren. Och då fick jag åter möta och stå mot ljuset i dagsljuset. Men det var inte mörkret i dagsljuset, såsom Kameliadagen, såsom en Kameliadam. Jag fick nu mitt första livs levande möte med verkligheten! När min lille son Gert öppnade dörren och genom kikhålet på dörren fick syn på en främling. Vem är denna? For tankarna hos Gert lite trevande. Min saknade halvbroder? Gert öppnade då dörren där i detta ögonblick. Men en röst sade: Jag söker Junis! Finns hon här? Och det visade sig att det var självaste Gunnar Malmsjö, sonen hos den finare familjen jag vart barnflicka åt. Efter detta budskap lättades stämningen upp en aning. Gunnar kom in på kaffe och fick syn på Gerts roulettespel ganska stort och det visade sig att Gunnar var väldigt kunnig inom detta område. Och sedan försvann Gunnar, som var den yngste av de tre barnen, och familjen försvann då med denna.

... vinande sirener av tre...

Eftersom jag då arbetade som barnflicka på Djurgården och hade två av mina båda bröder i Göteborg, en i Helsingborg och den yngste i Halmstad och lite släkt och vänner runt om Halland gjorde detta att jag fick pendla väldigt mycket mellan Stockholm-Göteborg-Halland-Skåne. Pågrund av detta fick jag då chansen att se mina drömmars drömmar Kameliadamen-Anna Karenina-Ninotchka! Att jag hade fått sett och läst denna dröm fyllde den allt jag behövde och veta... Och en av dom var en dag runt 1941, långt innan krigsslutet kändes det som om det alltid skulle lysa inom mig i mitt djupa sinne inom mig och att lysa av något sorts hopp mitt i dysterheten. Denna speciella morgon började med att jag skulle ta tåget från perrongen i Stockholm och jag skulle till Halmstad, men gjorde en avstickare i Göteborg samtidigt. När jag satt på tåget, så började det viskas och tasslas och det började dra i ihop sig om fötterna på mig som en nervkittlande ven flöt genom hela kroppen. Inombords sprack det inom mig av nyfikenhet, därför att min känsla av kvinnlig intuition av att något var på gång. Med tanke på minerna och de försiktiga rörelserna runt om mig började bli allt häftigare... En äldre satt man som stod mitt upp i gången och som fyllde min utsikt vände sig häftigt och plötsligt om och fick syn på min frågande min, samtidig som jag sträckte mig ut mot gången och han viskade alldeles upphetsat och ilskan riktat mot just mig:- Greta Garbo är på tåget!!! Precis som om att jag glodde på honom och att för han fyllde gången...men ju vilket jag också gjorde mitt upp i all min egen upphetsning och fick mig att bli lite upprörd. Jag frågade mig själv varför får inte jag se? Men strax efteråt makade han sig litet lätt undan på sig och gav mig ett litet snett leende, men om den var sarkastisk eller välmenat var svårt att uppfatta och än idag vet jag inte, men skitsamma för jag mötte skenet i motljuset som fick mig att känna lyset i mörkret... Greta Gustavsson eller Garbo?

En känsla ven inom mig är det sant? Och min ilska var som bortblåst och även den satte mannen. Och mitt huvud började surra av frågor: Kan det vara Garbo? Garbo som i Kameliadamen? När tåget då stannade till där vid perrongen i Göteborg och precis när jag klev av tåget fick jag se GRETA GARBO, ett minne blott, som jag aldrig skulle glömma och det trodde jag också att mitt i min egen sorg och ledsamhet inom mig att jag aldrig skulle få uppleva igen men ändå for det en ilning inom mig skulle aldrig detta flyglarm ta slut. Tankarna skenade iväg i samma stund som jag klev av tåget och alla människor vinkade och alla var så glada att det värmde inombords inom som en glädje mitt i dysterheten. Min 30-årsdag

Efter krigsslutet 1945, som bara skulle börjat som en helt vanlig dag, men som blev något av en festlig dag mitt i min egna enkelhet och anspråkslöshet. Vilken dag min födelsedag därefter blev.Mina tankar for runt av stunder av minnen och blev då påmind av en Garbo och Ingrid Bergman mitt i all upprinnelse och nedskräpning och denna dag i Maj, alldeles innan min födelsedag, då nåddes jag av glädjenyheten av att kriget är slut!!!! Blandade känslor av lycka och minnen men även av ledsamheter, som skulle följa mig livet ut. Men trots nyheten att allt nu var över, så för mig skulle alltid sirerna eka och av ett eko, men också tuta. För det vi tre hade gemensamt var just tåget. Eftersom Ingrid Bergman åkte också väldigt mycket med tåg, så blev det som någon sorts trilling mitt i allt tvilling och alla filmer som jag sett och läst for igenom mig som ett enda deja vú såsom om natten så om på dagen just nu och här och som sedan skulle leva med mig. Det riktigt bubblade inom mig som en enda nyårsafton. Som av iver ville bara springa ut, men som blev hindrad av mina minnen som flöt samman och höll istället igen mina känslor inom mig som jag lärt mig under min uppväxt och även framförallt under min hårda utbildning. Så i stället för att springa ut eller kasta papperskorgar med skräp ut, som ett sätt att visa medkänsla, men ändock av respekt och samtidigt häva ur sig sina ilskor inom sig på ett sånt sätt, som slutligen blev till en enda stor lycka. Det skulle nog aldrig många förstå som ej fått uppleva denna. Valde då jag istället att nu skulle jag ta tåget till min slutstation och nu få bosätta mig. Alrik ~ min Mata Hari

Att mina drömmars möte skulle bliva som att fånga dagen och sedan aldrig mera lita på morgondagen blev ett faktum... det hade jag aldrig i hela mitt liv kunnat ana! Vilket gjorde att jag slutligen då hamnade mitt i Göteborg, som ett landskap fylld av ett drömmarnas Kameliadam, som kom om natten, fast mitt på ljusa dagen, men den var ändå sann! Och på en klippa mitt i Askim på Näsets badort, kom mitt helt egna möte om dagen, men som skulle möta natten. När solen sken som starkast och när vindarna strök sig mot mitt hår och en man vid namn Alrik som plötsligt dök upp som en dimma ur mina drömmars landskap från ingenstans och som tillfälligt stannade upp min dröm om Kameliadamen. Som oskyldigt tittade fram helt ovetandes om mina svarta år och ljusskenet mitt i sorgen då där just på klippan. Ett - två - tre... alla ting äro tre?

Fotnot: Denna Kameliadam, såsom vid namn Greta Garbo fick jag senare veta av folk, för jag var juh nyfiken över: vad gjorde Greta Garbo i Göteborg? Greta Garbo skulle tydligen vara med under SFbiografernas premiär av "Tvillingarna" 1941. Detta var vad jag , HV, fick veta i efterhand och liksom anser detta låta trovärdigt då. SLUTORD

Värt att veta: Huvudrollsinnehavaren är då Junis Vendela Andersson vilken novellen är baserad är tage ur hennes liv med verkligheten och drömmarna i dagen såsom också på natten. Junis gifte sig med Alrik någonstans runt 1951-52 och de blev då Herr och Fru von Brömssen. Alrik dog på östra sjukhuset 1979 och begravdes på Kvibergskyrkogård. Junis dog på Kallebäcks sjukhem 1996 och begravdes på Kvibergskyrkogård. Åldersskillnaden var 9år dom emellan. Men enligt Alriks önskan om att få begravas som Alrik Vilhelm von Brömsen är Junis under namnet von Brömsen, efter ett namnbyte runt 1971. Junis dog på Kallebäcks sjukhem 1996 och begravdes på Kvibergskyrkogård. Junis brukade alltid lägga till ett S när hon skrev och känslan är väl att hon kanske skulle hetat ~ von Brömssen, men detta var hennes val att följa Alrik och vi har valt att följa vår. Men Gert och Harriet gifte om sig den 15 maj, 2008 och har valt att heta det ursprungliga efternamnet ~ von Brömssen på Gerts sida. Junis år 1985 om sin son Gert: Mina alla bröder var rödhåriga och de är nu redan tunnhåriga, så det är bara ett släktdrag, inget att bekymra sig över. Alrik år 1959: ... "hon såg så övergiven ut där hon satt där opp på klippan"... HV: Jag har haft en viss kontakt med Karl-Erik, född i Halmstad, med fru. Och vid Junis egna begravning fick hon en mycket vacker bukett från hela dess familj. Bara något år efter dog Karl-Erik. THE GOATLORD: Jag har då träffat dom alla utom min morfar Per. Går man tillbaks i ursprunget på Junis och hennes bröders och modern Elins sida, då var det danskt. Fader Per Andersson, som efter Pers död blev Alnås. Junis faders bakgrund var helt svensk. Novel by Harriet Marianne von Brömssen Pseudonym: HV

Vivien Leigh