Jag har aldrig någonsin haft dessa känslor kring familjeliv, istället har jag haft ångest bara när tanken kommit på och det har inte varit ofta.
(Annars är jag en mycket lättsam person som älskar att skratta. Även om jag kan ha häftigt temperament så kan jag ge utlopp för denna då min make själv har ett brusigt temperament. Vi har bägge lärt oss varandras temperament och hur man handskas med dessa för att få lugn och ro, förutom när vi blev manipulerade som marionetter ur en rysk charad med roulette som huvudtema)
Hur har min ångest tett sig förefalla i dess ögonblick? Att se mig själv i en roll som inte klär mig eller i en trist familjeidyll som tar tär på mig inifrån.
FAST jag behöver då rakt inte ens fundera på detta, då jag har en make som jag inte behöver känna några som helst "krav" från. Med andra ord var det länge sedan tanken kommit upp, iallafall inte sedan jag träffade min make kan jag då med rak arm säga.
Goder natt för mig dags nu för lite sömn,
