Tänka sig bara för att gå ned imorgon måste jag psykiskt varva ned och slappna av... om det bara hade gällt Gert (och det är inte heller bara så bara), men nu gör det inte detta, även om det som rör jobbet ligger bakom mig, så kommer det att hänga med och i och för sig har jag/vi kanske fått revansch och borde hoppa och skrika högt, men skriket sitter långt ned och väldigt litet istället för mycket! Jag har nu fått en tid bokad av min läkare på Previa AB hos en psykolog hos dom och detta känns bra med några uppföljningar om hur jag känner att min arbetsstart går och om jobbet, om det nu behövs dåååå. Jag känner mig bättre, men är det tillräckligt eller blir man motarbetad. Jag har nu inga förutfattade meningar alls och jag ser det som en ny kula denna gång och kanske 3:e gången gillt:))) Men jag fick en remiss till att ringa en psykiatiker utanför Previa AB och detta samtal kändes menlöst, typ något i stil med eller liknande: TelefonRöst:- Så du har drabbats av strokes????? Jag förskräckt:- Näääää, absolut inte! TelefonRöst:- Ja, visst, ja... din make... TelefonRöst igen:- Du har haft alkoholproblem???? Men nu... slutat????!!! Jag:- Nääääääääääj! TelefonRöst:- Men det står att du slutat helt med alkohol hösten 2008! Jag:- Min make drabbades av strokes!!!En läkare gav rådet att det bästa är att inte dricka alls, men vill man kan man dricka något glas mera sällan! Därför valde vi att avstå helt då och vara absolutister i och med mediciner och sjukdom... TelefonRöst:- Jaha... mår du bra? Jag:- Just nu... TelefonRöst: Okej, då skriver jag av dig och skickar tillbaka ett meddelande till din läkare... men du kan ringa akut hit själv om du behöver. Jag:- På detta nummer hit då? TelefonRöst:- Nej!!!!!! TelefonRöst:- Joooooooooo, förresten det är detta numret hit! Tja, hejdå och svejs!!! Och för Gert? Det går bra!!! Men kämpigt för honom som har en ständig rehab varje dag och framför sig, sin egen. Tacka sjutton att vissa dagar kan verkligen kännas PISS!!! Jag skriver detta bara en gång och nu för att ständigt bli påmind är jobbigt nog! Att slippa jobbet är naturligtvis en avlastning för honom för att kunna ägna sig helt åt sin rehab än oro för jobb och en avlastning för mig. Bättre en person som ensam drar lasset än två! Ett problem skulle vara mindre! Och lättare för mig att kunna gå vidare med samma jobb och kanske eventuellt byta jobb eller söka något annat bara jag mår bättre eller klarar av... men kanske kört när man är över 40 år och redan ett besvär på arbetsmarknaden!!! Jag kanske kämpar på där jag är och finner mig i det också:)))
MUSIK: TED GÄRDESTAD ~ räcker jag till
