Jag sov länge, så när när jag steg ur bädden var jag något lullig.
Jag började med kaffepaus vid PC för att lite senare påbörja städningen.och The Goatlord tog sin del. Städningen flöt ovanligt lugnt och smidigt utan vare sig en sur min eller irriterat...*
Efteråt var det lagomt att äta och likaså för jyckarna.
En bra Torsdag med lite duggregn och + 10, dessutom vindstilla.
Imorgon skall jag väckas till väckarklockan...
Nu hobbyrummet nästa...
HEJ SÅ LÄNGE,
~~~~~~~~~~~~~~
MUSIK: TOBBE'S 10-i-topp BLACK SABBATH
Black Sabbath är utan någon som helst tvekan det enskilda band som betytt mest för hårdrocken.
De var i stort sett ensamma om att tänka utanför lådan, då de skrotade bluestolvorna
som 60 & -70talets hårdrock stadigt vilade på.
Deras tunga riff var minst sagt stilbildande. Tony Iommi influerade en helt ny generation till en ny typ av gitarrspel. Sättet han bygger låtar och hans tonspråk lade grunden till all Heavy Metal, men även Death, Thrash och framförallt Doom Metal har Iommi att tacka för så mycket.
En tragisk arbetsplatsolycka där Tony Iommi förlorade några av de fingertoppar som han spelade på halsen med, har bidragit till att hårdrocksgitarrister stämmer ner gitarren. Tony fann det lättare att spela på lösare strängar, folk som lyssnade blev trollbundna av hans demoniska sound. En tragisk slump, men ack så viktig i hårdrockens historia.
1. Sabbath bloody Sabbath var den första skivan jag fick, jag kunde inte då förstå att något som var så fruktansvärt hårt och farligt kunde vara bra!
25 år senare håller jag den fortfarande som min absoluta favoritskiva, får nog medge att barndomsminnen sätter sina spår, för jag vet inte om det är någon vidare objektiv beskrivning?
2. Sabbath lyckades släppa två skivor under 1970, Paranoid anses oftast av expertisen som den mest viktiga. Där håller jag inte alls med, för debuten var så innovativ och revolutionerande att ingen annan hårdrocksskiva kan anses vara mer viktig. Dock är Paranoid ett otroligt välharmonierat och tungt album fyllt med klassiker.
3.
Summer of love var över, den evighetslånga brittiska dominansen inom industrin började vända. Frustrerade ungdomar hade svårt att bemöta auktoritära myndigheter och tilltagande arbetslöshet med blommor och fredssymboler.
1970 vänder Birminghambandet andra kinden till, de kallar sig Black Sabbath, albumet heter Black Sabbath och den demoniska inledande låten heter Black Sabbath.
Det här hade ingenting med kärlek och fred att göra...
4. Jag kan inte låta bli att välja ut en till stämningsfull låt, som måste tett sig en smula obegriplig för skivköpare i mittfåran på sjuttiotalet.
5. Det inledande riffet i "Cornucopia" är så avgrundstungt att jag inte kan föreställa mig något tyngre?
Låten är som en smälltdegel av alla Sabbath influenser och tongångar. Tunga riff, Heavy Metal och en rå botten med bluesiga gitarrer.
6. Megalomania är en av 70-tals Black Sabbaths lite modernare och snabbare låtar, dock med ett toklångt episkt intro.
En riktigt bra låt, som förövrigt självaste Venom har gjort en riktigt bra cover på.
7. Sabbaths kanske mest legendariska låt någonsin är "Children of the Grave" från albumet Master of reality.
Den kanske inte är bäst, men den platsar helt klart på 10-i-topp listan. Den är framförallt väldigt viktig ur historiskt perspektiv, då den var en av den första låtarna med den här typen av tonspråk.
En grundsten i Heavy Metal!
8. Jag kan inte låta bli att plocka lite fler låtar från fantastiska Sabbath bloody Sabbath.
En annan högst personlig favorit har alltid varit "Killing your self to live".
9. "Snowblind" är en liten kul historia. Som lyssnare uppfattar man att Ozzy sjunger att han är vilse i vintern och är snöblind. Men faktum är att låten från början hade en refräng som löd
Cocaine, men att det ansågs för magstarkt för -70 talets skivköpare. På liveupptagningar kan man höra Ozzy sjunga refrängen, men på albumet var den alltså cencurerad.
10. Nu har vi nått fram till låt nummer tio, i likhet med Motörheadlistan har jag beslutsångest över vilken låt som ska få avsluta. Det är i stort sett hela -70 talet som skulle varit med på den här listan. Men jag avslutar listan med titelspåret från Lp:n som avslutade Ozzys karriär i Sabbath och även en era med det riktiga Black Sabbath.
Ronnie J Dio och Ian Gillan i all ära, de är några av de bästa hårdrockssångare vi haft.
Black Sabbath utan Ozzy blir aldrig riktigt samma sak. Bandet förvandlades under åttiotalet till ett mera slätstruket Heavy Metalband i mängden, magin vill inte infinna sig igen.
Nu har Sabbath återförenats med Ozzy på sång, men den skivan är en ganska sorglig historia, man kan bevisligen inte återskapa historia.
Man kan konstatera: Det som varit - har varit och ska nog helst förbli så?
