Jag var uppe för länge, så jag fick lite svårt för att somna, men jag somnade som en stock ändå.
I godan ro fixade jag smeten till våfflorna. Jag gjorde mitt eget recept baserat på de Belgiska våfflorna. Det blev lyckat!
Smeten var godare och något frasigare än någonsin. Gräddningen blev perfekt från början till slut.
Det blev en långpromenaden och det blåste som 17, mot slutet av promenaden var det rena rama stormen. Jag hör nu när jag bloggar hur vinden viner och ibland tar tag i fönstret som står på glänt för att få in luft.
:::::::::::::::::::::::
Djupare känslodykning:
Att ha ett jobb...
Jag jobbade och fick mina lön... att omorganisationerna aldrig var en "hit" mer eller mindre gjorde ändå inget på ngt sätt.
Tänk, något som aldrig gjorde någonting blev en skam. Mot slutet skämdes jag att behöva jobba på ett ställe som ur miljösynpunkt blev omöjligt. För att göra det hela kort.
Nu är jag fri och gör det jag vill göra, dessutom lämnat allt bakom mig.
Jag måste erkänna att det inte var svårt att lämna skiten.
Under en lång tid var det jobbigt... ovisshet... men ändock gick jag framåt.
Det hjälpte att jag fick stöd, respekt och tillit, dessutom lyssnade och fann min sida av saken trovärdig... från alla utom arbetsgivaren. Att jag inte hade från arbetsgivaren sket jag i. Det viktigaste var alla andra och köra gasen i botten.
Så jag finns inte mera i databasen hos arbetsgivaren. Vill jag börja jobba igen kan jag studera eller söka ett nytt, men jag är bekväm och nöjd med min tillvaro.
Jag har gjort mitt och kastat in handduken, tyvärr, är det inte någon annan som får handduken, som det ser ut idag, tror jag...
Jag har helt kopplat bort jobbet... känns som jag aldrig jobbat, sorry.
Ett tag ville jag flytta ifrån detta landet, men inte nu. Jag är nöjd med bostaden.
Nu sitter jag här och bloggar. Min man sitter bakom mig i en fåtölj och kollar på en musikDVD... min bakgrundsmusik när jag skriver.
Nu rundar jag av för att kliva in mot hobbyrummet för att ta ett glas rött till en 3 timmars liveDVd från Berlin med The Cure (2002).
HEJ SÅ LÄNGE,
